Stor del av informationen är kopierad och hämtad från försäkringskassan.se & Migrationsverket.se

Vad är etableringsersättning och hur ansöker jag?

Du som är ny i Sverige kan få etableringsersättning. Etableringsersättningen är pengar du får när du har en etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Om du har barn kan du också få etableringstillägg. Om du bor ensam kan du få bostadsersättning.

Du ansöker om etableringsersättning hos Arbetsförmedlingen. För att få etableringsersättning ska du ha fyllt 20 år men inte 65 år. Du ska ha uppehållstillstånd som flykting, kvotflykting eller skyddsbehövande.

Vad är etableringstillägg och hur ansöker jag?

Du som har etableringsersättning kan även få etableringstillägg om du har barn som bor hemma. Du kan som mest få 4 500 kronor i etableringstillägg. Du ansöker på blanketten nedan.

Vad är bostadsersättning och hur ansöker jag?

Du som har rätt till etableringsersättning kan även på bostadsersättning om du bor ensam i egen bostad.
Du kan som mest få 3 900 kronor i bostadsersättning. Du ansöker på blanketten nedan

///Försäkringskassan

MIGRATIONSVERKET.se

»Asylsökande får generösa bidrag medan de väntar på beslut …»

En asylsökande som inte har några egna pengar för att klara sin försörjning har rätt till dagersättning under väntetiden. Den utbetalas av Migrationsverket och ska räcka till mat, kläder, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar och fritidsaktiviteter.

Ersättningsnivåerna styrs av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). Beloppen har varit oförändrade sedan 1994.

Aktuella ersättningsnivåer

Har den sökande eget hushåll, vilket är vanligast, och sköter matinköpen själva är dagersättningen:

71 kr/dag för vuxna ensamstående

61 kr/dag och person för vuxna som delar hushåll

37 kr/dag för barn upp till 3 år

43 kr/dag för barn 4–10 år

50 kr/dag för barn 11–17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)Bor den sökande på en av

Migrationsverkets anläggningar (tillfälligt boende) där fri mat ingår är dagersättningen :

24 kr/dag för vuxna ensamstående
19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)

information uppdaterad på migrationsverkets hemsida: 2012-08-22

MIGRATIONSVERKET
– historia om in-utvandring i Sverige

När vi läser svensk historia kan vi se hur grupper av människor invandrat till landet sedan flera hundra år tillbaka i tiden. Exempel på sådan ”historisk” invandring är:

hansatyskar under medeltiden
finnar som bosatte sig i Mälardalen under 1500-talet
zigenare eller romer som började komma redan på 1500-talet
valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen — det som nu kallas finnmarkerna
judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet
franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
skottar som bland annat startade bryggerier.

Den stora utvandringen ett hot mot nationen

Även om det alltid funnits viss invandring till Sverige så är det den stora utvandringen från mitten av 1800-talet och fram till 1930 som har satt de djupaste spåren i landets utveckling och i människors minne. Väldigt många familjer i Sverige har fortfarande släktband till USA, Canada, Sydamerika eller Australien. Dit sökte sig under loppet av 100 år cirka 1,3 miljoner svenskar, och det som drev dem att söka lyckan ”over there” var

fattigdom
religiös förföljelse
bristande framtidstro
politisk ofrihet
äventyrslystnad och ”guldfeber”

Första världskriget i kombination med invandringsrestriktioner i USA dämpade utvandringen, som var ett stort samhällsproblem i Sverige. I och med andra världskriget övergick Sverige från att vara utvandrarland till att bli ett invandrarland. Sedan 1930 har Sverige — sånär som på ett par år på 70-talet — alltid haft en större årlig invandring än utvandring.

Krigets flyktingar samt 50- och 60-talets arbetskraft

Det var flyktingarna från Tyskland, de nordiska grannländerna och Baltikum, som under andra världskrigets lopp förvandlade utvandrarlandet Sverige till ett invandrarland. Många av dessa flyktingar återvände efter kriget till sina hemländer, men åtskilliga — däribland de flesta balter — blev kvar.

Efter krigsslutet var det istället arbetskraftsinvandringen från Skandinavien, Italien, Grekland, Jugoslavien, Turkiet m.fl. länder som kom att dominera. Ibland skedde den i organiserade former, genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg, men för det mesta sökte sig människor på egen hand till Sverige.

70-talets reglerade invandring

I slutet av 60-talet infördes den reglerade invandringen, det vill säga riksdagen beslutade att de som ville invandra i princip skulle ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan. För dem som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade ett arbetserbjudande och att dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter hade gjort en arbetsmarknadsprövning. Den innebar att tillstånd beviljades enbart om landet behövde den utländska arbetskraften. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.

Men för följande grupper gjordes ingen arbetsmarknadsprövning:

nordbor, som sedan 1951 hade haft rätt att bosätta sig och arbeta var som helst i Norden utan några särskilda tillstånd
flyktingar
familjemedlemmar som ville förenas eller återförenas i Sverige.
Den nya reglerade invandringspolitiken ledde under 70-talet till att
den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade
den nordiska — i synnerhet den finska — invandringen ökade dramatiskt under några år för att minska lika dramatiskt några år senare när det rådde högkonjunktur i Finland
den utomnordiska anknytningsinvandringen, det vill säga invandringen av familjemedlemmar ökade
flyktingarna kom stötvis, oftast i direkt anslutning till krig eller kriser, som exempelvis militärkuppen i Chile 1973.

80-talet – de asylsökandes årtionde

I mitten av 80-talet började asylsökande från Iran och Irak, Libanon, Syrien, Turkiet och Eritrea att öka i antal i hela Västeuropa. Under slutet av årtiondet började också asylsökande från Somalia, Kosovo och flera av de forna öststaterna att sälla sig till köerna av asylsökande. När det kommunistiska förtrycket bröt samman, ledde det till att det blev lättare för människor att lämna sitt land samtidigt som levnadsförhållandena i förstone snarast blev sämre än bättre.

Väntetiderna på beslut blev längre och längre, antalet förläggningar ökade och ökade och fler och fler fick också avslag på sina asylansökningar, eftersom det inte alltid var förföljelse som drivit dem på flykt. Ofta handlade det istället om fattigdom, bristande framtidstro och en dröm om att framtiden skulle kunna bli bättre i Västeuropa än hemma.

90-talet – de etniska rensningarnas tid

90-talet bjöd på både positiva och negativa erfarenheter. På den positiva sidan fanns det kalla krigets slut, demokratiseringen och den begynnande ekonomiska utvecklingen i flera av de tidigare kommunistdiktaturerna. Flera långvariga krigstillstånd upphörde, till exempel i Libanon, Eritrea, Iran-Irak, och antalet asylsökande började minska.

På den negativa sidan fanns det jugoslaviska sammanbrottet med åtföljande, uppdelning av landet, krig, terror och etnisk rensning. Det drev, för första gången sedan andra världskriget, rekordstora mängder människor på flykt mitt i Europa. I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.

När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.

EU-samarbetet slår igenom under 2000-talet

Sverige blev redan 1995 medlem i EU men det var först omkring millennieskiftet som migrationsfrågorna blev ett av de politikområden där EU lagstiftar genom direktiv, förordningar och beslut. 1999 satte Europeiska rådet också upp målet att EU på sikt ska bygga upp en gemensam asyl- och migrationspolitik.

För Sveriges del innebar det intensifierade EU-samarbetet bl.a. att vi våren 2001 blev fullvärdiga medlemmar i det s.k. Schengensamarbetet, vilket innebar att gränserna mellan de 13 Schengenländerna öppnades och att länderna beviljade visum till hela Schengenområdet. De öppnade gränserna, tillsammans med den nya broförbindelsen över Öresund, ledde under det nya millenniets första år till att antalet asylsökande Sverige åter ökade trots att inga nya internationella krig eller kriser inträffade.

Nya medlemsländer och de öppna gränserna inom EU-området satte även andra spår i invandringsmönstren. Ett ökande antal EU-medborgare sökte sig till Sverige för att arbeta under kortare eller längre tid.

Brist på ID-handlingar ett växande problem

Den nedgång i antalet asylsökande, som noterades sedan de öppna krigshandlingarna i forna Jugoslavien upphört, bröts redan 2000. Asylinvandringen fortsatte därefter att ligga högt ända till 2004 då en minskning började märkas. Förutom en fortsatt inströmning av asylsökande från forna Jugoslavien, Irak och Somalia började också ett växande antal asylsökande från forna Sovjetunionen att komma till Sverige liksom afrikaner från ett flertal länder.

Ett problem var att allt fler helt saknade identitets- eller resehandlingar vilket gjorde asylprövningen komplicerad och långdragen. När allt färre ärenden ledde till uppehållstillstånd blev papperslösheten också ett hinder för att genomföra de avvisningsbeslut som fattades. I verkets mottagningssystem ökade antalet människor med lagakraftvunna avvisningsbeslut, som inte tvångsvis kunde återföras till hemlandet.

Tillfällig lag bidrog till invandringsrekord 2006

En lång och intensiv allmän debatt ledde till att riksdagen i slutet av 2005 införde en tillfällig lag där avvisade personer, som aldrig lämnat Sverige fick sina ärenden prövade ännu en gång av Migrationsverket men nu enligt den tillfälliga lagen.

Drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8000 var sådana som hållit sig gömda i landet. Barnfamiljer beviljades i stor utsträckning uppehållstillstånd liksom personer från länder dit det inte var möjligt att genomföra avvisningar med tvång. Sammanlagt fick 56 procent av alla som prövades permanenta eller tidsbegränsade uppehållstillstånd. De många uppehållstillstånden enligt den tillfälliga lagen bidrog starkt till att invandringen till Sverige blev rekordstor under 2006. Ca 96 800 personer invandrade och det var den största invandringen någonsin i Sveriges historia.

I mars 2006 genomfördes en av de största rättsliga reformerna på flera decennier, när Utlänningsnämnden — den myndighet, som prövat överklaganden av verkets beslut — lades ned och ersattes med tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol.